ömka

See also: omka

Swedish

Etymology

From Old Swedish ømka, from Old Norse aumka, equivalent to öm +‎ -ka. Doublet of ynka and ömma. Cognate with Danish ynke.

Verb

ömka (present ömkar, preterite ömkade, supine ömkat, imperative ömka)

  1. to pity
  2. (reflexive) to bemoan

Conjugation

Conjugation of ömka (weak)
active passive
infinitive ömka ömkas
supine ömkat ömkats
imperative ömka —
imper. plural1 ömken —
present past present past
indicative ömkar ömkade ömkas ömkades
ind. plural1 ömka ömkade ömkas ömkades
subjunctive2 ömke ömkade ömkes ömkades
present participle ömkande
past participle ömkad

1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Derived terms

References

  • “ömka”, in Svenska Akademiens ordböcker [Dictionaries of the Swedish Academy] (in Swedish)
  • ömka in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)
  • ömka in Knut Fredrik Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket, del 2:2. Þ(TH)-Ö