tyggva

Old Norse

Alternative forms

Etymology

    From Proto-Germanic *kewwaną.

    Verb

    tyggva (singular past indicative tǫgg, plural past indicative tuggu, past participle togginn)

    1. to chew

    Conjugation

    Conjugation of tyggva — active (strong class 3)
    infinitive tyggva
    present participle tyggvandi
    past participle togginn
    indicative subjunctive
    present past present past
    1st person singular tygg tǫgg tyggva tygga
    2nd person singular tyggr tǫggt tyggvir tyggir
    3rd person singular tyggr tǫgg tyggvi tyggi
    1st person plural tyggum tuggum tyggvim tyggim
    2nd person plural tyggvið tugguð tyggvið tyggið
    3rd person plural tyggva tuggu tyggvi tyggi
    imperative present
    2nd person singular tygg
    1st person plural tyggum
    2nd person plural tyggvið
    Conjugation of tyggva — mediopassive (strong class 3)
    infinitive tyggvask
    present participle tyggvandisk
    past participle toggizk
    indicative subjunctive
    present past present past
    1st person singular tyggumk tuggumk tyggumk tyggumk
    2nd person singular tyggsk tǫggzk tyggvisk tyggisk
    3rd person singular tyggsk tǫggsk tyggvisk tyggisk
    1st person plural tyggumsk tuggumsk tyggvimsk tyggimsk
    2nd person plural tyggvizk tugguzk tyggvizk tyggizk
    3rd person plural tyggvask tuggusk tyggvisk tyggisk
    imperative present
    2nd person singular tyggsk
    1st person plural tyggumsk
    2nd person plural tyggvizk

    Descendants

    • ⇒ Icelandic: tyggja (weak verb)
    • ⇒ Faroese: tyggja (weak verb)
    • Norwegian:
    • Old Swedish: tiugga, ⇒ tugga (weak verb)
    • ⇒ Danish: tygge (weak verb)
    • Dalian: tugga

    Further reading

    • Zoëga, Geir T. (1910), “tyggva”, in A Concise Dictionary of Old Icelandic, Oxford: Clarendon Press; also available at the Internet Archive