tungel

Swedish

Etymology

From Old Swedish tungel (“celestial body”), from Old Norse tungl (“moon”), from Proto-Germanic *tunglą, from Proto-Indo-European *dʰengʰ-. Compare Old English tungol.

Pronunciation

  • IPA(key): /ˈtɵŋɛl/

Noun

tungel n

  1. (dialectal) moon
    • 1873, Samuel Westhius, “Adelskaps härkompst”, in Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin‎[1], page 7:
      Sool, stiernor, tungel och planeter the uthvijsa, […]
      Sun, stars, moon and planets they show, […]
    • 1927, Erik Axel Karlfeldt, Hösthorn: dikter‎[2], page 111:
      Det snörvlar ett grymt, det brånar ett skri,
      det är som en fläkt ur en djungel,
      där under elektriska tungel
      sin kättja natten släppt fri.
      There is a grunting snarl, there is a shriek,
      it is like a wind out of a jungle,
      there under electric moon
      his lust the night set free.
    • 1931, Karl-Erik Forsslund, Med Dalälven från källorna till havet‎[3], volume Tredje delen Söder Dalälven, Tredje boken Sundborn, archived from the original on 27 April 2023, page 187:
      Så stort som Tunglet är vid Jul, så stort är löfvet vid Ersmässan
      As big as the moon is at Christmas, so big are the leaves at [May 18th]

Declension

Declension of tungel
nominative genitive
singular indefinite tungel tungels
definite tunglet tunglets
plural indefinite tungel tungels
definite tunglen tunglens

Synonyms

Derived terms

Anagrams